Idag har jag och min pojkvän två månader.
Fast det känns som att jag känt honom i en halv evighet.
Och just nu saknar jag honom så oerhört mycket.
Jag saknar hur jag drunknar i hans djupa, tröstande ögon varenda gång de möter mina. Jag saknar hur hans händer bränns mot min hud, fast på ett bra sätt. Jag saknar hans trygga famn och jag saknar hans skratt och sneda tänder. Jag saknar hans pussvänliga läppar. Jag saknar hans tunga andetag och hans hjärtslag. Han gör mig så trygg och naiv att det är löjligt. Jag förstår inte hur en människa kan betyda så mycket för en. Förstår inte hur en människa kan göra ens liv så mycket lättare, men på bara några sekunder rasera det helt.
Vi har inte ens kännt varandra i ett halvår. Jag förstår inte hur han kan betyda så oerhört mycket för mig efter så kort tid. Jag brukar vara en såndär som det tar hundra år för att bli kär, en såndär som är reserverad och sällan bryr sig så värst mycket om folk jag inte känt länge. Jag förstår inte alls.
Men det gör inget att jag inte förstår nu. För det är tryggt och okej ändå. Av någon väldigt konstig anledning.