Allting här är sönder.

Hade jag gjort det här på det hälsosamma sättet hade jag antagligen vägt mindre än vad jag gör nu. Kalas.

Jag är så ospeciell. Det finns inget med mig som fångar någons uppmärksamhet. Det finns inget med mig som utmärker mig från massan.
Jag är inte fin. Men inte heller ful.
Jag sjunger inte bra. Jag målar inte bra. Jag kan inte spela något instrument. Jag kan inte skriva fina texter som berör. Jag lagar inte god mat. Mina betyg är medelmåttiga Jag är inte bra på något alls.
Jag är inte smal. Men inte heller tjock.
Jag är inte rolig.
Jag är inte snäll.
Jag har ingen fantastisk personlighet.

Så jag måste ha det här. Jag måste ha de där revbenen som sticker ut lite extra. Jag måste ha låren som inte går ihop trots att man stor ihop med fötterna. Jag måste kunna se min ryggrad sticka ut under huden. Jag måste ha något som utmärker mig från alla andra.

Idag kom snön tillbaka och krossade alla planer jag hade på att bege mig ut i vårkläder och låta lite av den allt för länge dolda huden njuta av vårvädret.
Visst är det skönt att ha en anledning till att ha på sig stora kläder så att allt fett inte syns, men nu vill jag faktiskt ha vår. Jag vill ha fågelsång, vitsippor och värme.

Har klippt av typ 20cm på håret med. Var så jävla slitet. Är inte fint. Men det var behövligt och det växer ju lyckligtvis ut fort! Mitt hår växer som ogräs alltså haha.
Men usch, så gaaalet kort nu ))):

Samuel åkte för ett par timmar sedan. Jag har redan hunnit slänga i mig massor av onödig mat. Och jag vet att jag lovat mig själv att jag aldrig skulle få mig själv att spy, men det känns faktiskt väldigt lockande för tillfället. Speciellt efter att jag nyss suttit och kollat igenom min thinspo-mapp. Åh.

Jag förstår inte hur mitt liv kan cirkla så runt en person. Måndag - torsdag är sämst. Verkligen hur värdelöst som helst. Torsdagskvällar är okej, för då vet jag att imorgon får jag träffa honom. Och redan på lördagen får jag ångest över att han ska hem på söndagen. Det är fan galet. Förstår inte hur jag kan tycka om någon så oerhört mycket.

Min matlust är borta igen. Och jag fullkomligt älskar det.

Och nu kom den där jävla ångesten igen.
Idag orsakades den av en jävligt jobbig dröm som gett mig en klump i magen. Och efter ett par timmar med "något hemskt kommer att hända"-klumpen så kom smärtan i hjärtat. Vilken sekund som helst kommer den där smärtan att blir en stor smärta, hela kroppen kommer att skälva av smärta, jag kommer gråta som ett spädbarn, jag kommer att hyperventilera och inte kunna andas. Och ingenting kommer att hjälpa. För jag är så jävla ensam. Det finns inga trygga armar som kan trösta och det finns ingen som kan komma med några tröstande ord. För jag är helt fullständigt jävla ensam.
Hur kan en dröm ens göra så att man mår såhär jävla dåligt? Det är fan inte okej.

Idag var jag på BUP, min nya psykolog har gett mig tillbaka hoppet om BUP lite faktiskt, för efter tre stycken olika har jag äntligen fått en vettig som inte bara säger saker jag redan vet.
Efter BUP unnade jag mig en stor chai-latte. Det var kalas, men jag vill inte ens tänka på hur löjligt mycket kalorier en sådan måste innehålla.
I övrigt har jag varit duktig, jobbat i stallet, ridit och varit duktig med maten. Inga dumma binge;s eller så.

Så
himla
mycket
tankar.

Jag måste verkligen lära mig att inte övertänka saker och ting. För det är då det går åt helvete.

Jag måste även sluta hata mig själv så himla mycket. Jag måste låta mig själv ha saker som får mig att må bra, för en gångs jävla skull. Jag måste måste måste sluta förstöra för mig själv och tro att jag inte förtjänar det här. För jag förtjänar det här. Det gör jag verkligen. Så jag måste sluta. Jag måste sluta, och det är nu. Jag måste låta mig själv bli älskad.

Idag har jag och min pojkvän två månader.
Fast det känns som att jag känt honom i en halv evighet.
Och just nu saknar jag honom så oerhört mycket.
Jag saknar hur jag drunknar i hans djupa, tröstande ögon varenda gång de möter mina. Jag saknar hur hans händer bränns mot min hud, fast på ett bra sätt. Jag saknar hans trygga famn och jag saknar hans skratt och sneda tänder. Jag saknar hans pussvänliga läppar. Jag saknar hans tunga andetag och hans hjärtslag. Han gör mig så trygg och naiv att det är löjligt. Jag förstår inte hur en människa kan betyda så mycket för en. Förstår inte hur en människa kan göra ens liv så mycket lättare, men på bara några sekunder rasera det helt.
Vi har inte ens kännt varandra i ett halvår. Jag förstår inte hur han kan betyda så oerhört mycket för mig efter så kort tid. Jag brukar vara en såndär som det tar hundra år för att bli kär, en såndär som är reserverad och sällan bryr sig så värst mycket om folk jag inte känt länge. Jag förstår inte alls.
Men det gör inget att jag inte förstår nu. För det är tryggt och okej ändå. Av någon väldigt konstig anledning.

Mer. ont. i. hjärtat.

Ont. i. hjärtat.